Gift

Henne träffade jag då och då. Hon var vacker och hennes svarta och hemlighetsfulla ögon gjorde henne ännu vackrare.
– Jag har kommit till dig för att jag inte har haft något tak över huvudet på flera dagar. Jag behöver hjälp.
Hon försökte dölja tårarna som nu rann ner för hennes kinder. – Vad har hänt med dig? Du har ju din familj här.
Hon lyfte på huvudet. Ögonen såg sorgsna ut och talade om en stor och brinnande sorg inom henne.
– Ja, familj har jag här, det är sant. Alla säger samma sak. Men nu har jag lämnat dem och vill inte återvända.
Hon gick fram till fönstret och stirrade på den nyfallna snön som hade klätt naturen med sin vackra färg:
– Jag ska inte återvända. Jag orkar inte längre, förstår du mig?
– Men vart ska du ta vägen? Tänk lite realistiskt!
Det förvirrade henne och hon besvarade frågan omedelbart:
– Realistiskt! Jag avskyr det ordet. Att återvända och lyda familjen och kulturens urgamla regler är realistiskt. Men att säga det man har rätt att tala och stå upp för sin rättighet är orealistiskt och ungdomlig omdömeslöshet.
Hon var upprörd och pratade oavbrutet. Plötsligt lugnade hon sig och kom närmare mig och sa mjukt:
– Jag filosoferar inte. Nu gäller det min egen person, min levnadsbana och framtid. Om jag berättar om allt jag har varit med om blir det lättare för dig att förstå mitt lidande och min invändning.
Hon blev tyst i några sekunder och sedan fortsatte hon med gråt i halsen:
– Jag kom hit som flyktingbarn för några år sedan. Då var jag lycklig, lekte med mina kamrater och kände mig som en flygande fågel i den blåa himlen, kvittrande på glädjens gröna kvistar.
Hon gick fram till fönstret igen och tittade på solnedgången. Solen såg ut som ett eldklot långsamt slocknande i mörkret. Hon suckade djupt:
– Nu har de gröna kvistarna gulnat och himlen är grym. Nej, det är inte sant, jag tror inte…ja… ja…
Hon kunde inte prata längre.
– Gråt inte, kom och sätt dig! Berätta om alla dina sorger. Töm ut allting. Sen känner du dig lättare, sa jag.
– Förlåt mig. Jag kunde inte gråta förut, men nu, nu blir det lättare när man har någon som kan lyssna.
Hon blev lite lugnare och torkade tårarna, satte sig bredvid mig och sa:
– Ja, vi kvinnor är födda att lyda och lida. Det hade jag ingen aning om förrän jag själv fann mig under omständigheter många kvinnor befinner sig i. Då förstod jag att det var lång väg kvar att kämpa för att bli fri från detta mitt lidande.
Hon gick lite längre bort och glodde på takkronan vars svaga ljus gjorde hennes ansikte mer uttrycksfullt:
– Mina föräldrar bestämde sig för att gifta bort mig. Jag pratade med dem flera gånger, men dom lyssnade inte på mig.
– Varför ska jag gifta mig? Det är för tidigt. Varför torterar ni mig? Varför lämnar ni inte mig fred, frågade jag min mor.
– Det är dags att gifta dig. Flickorna i din ålder har redan några barn och sina egna familjer, svarade hon.
– Det är orättvist. Jag är bara 16 år och det är för tidigt att gifta sig. Dessutom har jag mina egna framtidsplaner, svarade jag henne.
När jag sedan diskuterade saken med min far, blev han upprörd:
– Försöker du övertala mig att tänka som de syndfulla människor som bor i det här omoraliska samhället? Nej, då har du valt fel person. Jag vill inte förlora mitt barn. Nu är du vuxen, det är dags att gifta dig och bilda egen familj.
Jag trodde aldrig att han skulle svara mig på det här sättet för han pratade jämt om människors rättigheter.
Några dagar senare förbjöd han mig att gå till skolan och till stan för att umgås med mina kompisar. Under tiden pratade min mor ständigt med mig, för att övertala mig:
– Var inte envis. Jag vill att du ska vara lycklig. Du vet att vi är olika jämfört med andra människor. Vi passar inte ihop med dem. Vi är från olika kulturer. Dessutom har vi olika religioner. Vi är skyldiga att bevara vår kultur och tradition.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade men jag var övertygad om att det som mina föräldrar pratade om var orealistiskt, vilket jag inte kunde acceptera.
Tiden gick sakta under dessa dagar. Jag var tvungen att stanna kvar på mitt rum, eller rättare sagt i min isoleringscell. Fastän jag bor i ett demokratiskt och ganska rättvist land, kändes det fruktansvärt, för jag blev hotad att inte avslöja det för någon.
Enligt mina föräldrar måste jag lämna det svenska samhället, återvända till hemmet och uppfostra mina ungar. Bevara föräldrarnas kultur, tradition och framför allt gifta mig med någon av mina släktingar som är 20 år äldre än vad jag.
Det kändes tungt för mig, för jag har ju vuxit upp här och är ovan vid den tradition som min familj pratar om. Hur skulle jag kunna lämna detta levande samhälle som jag har kommit in i steg för steg?
Hon blev upprörd igen och tårarna rann nerför hennes kinder som nu var bleka och såg ut som en vissen blomma på höstens första dagar.
– Gråt inte, det ordnar sig. Du har ju redan befriat dig och rymt hemifrån, så oroa dig inte utan ta det lugnt min vän.
– Jag ska aldrig återvända. Jag föredrar att dö hellre än att vara med en sådan familj, gifta mig med en man som är 20 år äldre och bevara en kultur som är urgammalt kvinnofientlig. Nej, det ska jag aldrig göra..det…ska…
Hon kunde inte fortsätta prata utan steg upp och såg sig omkring och kom närmare mig:
– Jag behöver pengar för att fly härifrån och gömma mig. Det är den enda utvägen. Ingen ska veta om det. Jag ska gå min egen väg och befria mig från denna svåra situation.
– Men det är en stor risk du tar. Vart ska du bo då? Hur ska du överleva vintern? Det är bättre att du stannar här hos mig.
Hon tittade på mig med menande blick:
– Jag kan hitta någonstans att bo… jag ska betala tillbaka dina pengar.
– Jag menar…
– Vad då? Jag måste fly och bli av med den här smärtsamma situationen. Om jag hade råd att betala resekostnaden skulle jag inte be dig om pengar, för du har inte bättre ekonomi än jag. Men du är den enda personen som jag tror på och känner väl.
– Jag ger dig de pengar du behöver, men jag tycker att det vore bli bättre om du stannar här …du sa ju att du inte har någonstans att bo… varför…
Hon tog på sig jackan och gick fram till dörren och vände sig om:
-Tack för hjälpen. Jag ska betala tillbaka dina pengar. Oroa dig inte. Jag kämpar för mina rättigheter. Jag rymmer från den kultur, religion och tradition som isolerar mig. Jag vill leva i fred, bortom allt…jag är människa…
Det blåste kraftig. Snön trängde sig in i rummet när dörren stängdes.
Inne i det lilla rummet låg ett brev kvar:
Jag rymmer, för jag räknas inte som en hel människa. Jag kan inte stanna. Jag måste rymma, annars tynar jag bort av religionens-, kulturens- och traditionens stränga regler. Jag måste fly…
Solen sjönk ner i mörkrets djupa hav. Snön täckte flickans kvarlämnade fotspår och några tårar rann på brevets första rad. Jag kämpar för min rättighet…

آرام

شاعر، نویسنده

نوشته های دیگر:

دیدگاهتان را بنویسید

نشانی ایمیل شما منتشر نخواهد شد. بخش‌های موردنیاز علامت‌گذاری شده‌اند *